Äpplig höst

Hösten

Löven ändras från grönt till rött, gult, orange och faller sedan av träden, som döden möter livet eller tvärtom. Mitt i allt detta ska det ätas paj, helst äppelpaj. 

Jag älskar att baka och laga mat, skapar helst egna recept. Igår blev det en paj med smak av äpple, kanel, svartpeppar och whisky. 

Svartpepparns krydda mötte kanelen och whiskyns rökighet möttes av sötman i sockret, på det var ett lager av krispig smuldeg gjord på fiberhavregryn, vetemjöl och lite smör. 

Recept;

1msk kanel

4msk socker

2msk whisky

Svartpeppar

1dl vetemjöl

2dl fiberhavregryn

50g smör?

Valfritt antal äpplen

Klyv äpplena i mindre bitar

Lägg i en skål

Blanda med kanel, svartpeppar, socker, whisky

Lägg i en pajform (el annan valfri form) 

Blanda havregryn + vetemjöl +socker + smör till en grynig massa lägg ovanpå äpplena

Ställ in i 200° ugn, ca 15-20min

Framför mig står ett träbord

format som ett löv, med vener och ådror.

På bordet ligger mitt hjärta det
pulserar, flämtar, andas
det är rött.
I mitt bröst finns bara ett hål,
det är svart och det värker,

det värker!
Ser på mitt hjärta,
stoppar in handen i hålet i mitt bröst
själen

detta är en outhärdlig
hänsynslös
katastrofal
saknad


allt är tomt

Döden i rummet

Hon ligger i sin säng ensam i mörkret tynar bort - skin och ben cancern äter upp henne, han går mot henne famlar i dysterheten trevar mot henne. Knäböjer, golvet tar emot hans dystra själ, snyftar gråter - han är rädd för att förlora sitt livs kärlek. Hennes ögon, hennes läppar, hennes hud berörelsen av hans hand får hennes ögon att tåras av minnen snyftningar, gråt, ilska, maktlöshet bultar i rummet, i luften. Inte bara i våra minnen, även i våra själar, inte bara i våra själar utan också i våra hjärtan, deras händer för evigt flätade liksom deras hjärtan - vilandes tillsammans, hennes kämpande hjärta saktar saktar ner, kärleken tar aldrig slut intet mer att göra. Det som inte fick hända, händer, hon dör långsamt i hans armar inga mer hjärtslag

Mamma var tog du vägen?

"Lyssna, så hör du syrsorna spela för dig tidigt om morgnarna. Titta ut en dimmig morgon se sjöbrisen, så ser du älvorna och trollen dansa. Lyssna på fågelkvitter och se solen gå ner det är en magisk tid”. Sa du innan du kysste mig på munnen. Jag lånade din svarta kajal som krita målade mina kinder svarta, det svarta sitter kvar som en tatuering som inte syns. För inte kunde jag veta att den där kyssen du gav mig Mamma var den sista du gav innan du gav dig av. För att aldrig, aldrig kyssa mig på munnen mer, så som du brukade varje kväll innan jag somnade. Mamma var tog du vägen? Mamma kom tillbaka, men rädslan från ropet ekade bara mamma tillbaka.

Längtan efter dig

Längtan efter att bli kär i dig som aldrig låter mig somna i känslan
av att vara oälskad.
I dig som låter mig få använda ditt bröst som trygg zon
när jag helst vill gömma ansiktet bakom en kudde när vi
ser en skräckfilm. Dig som fångar upp mig när
allt annat runt mig rämnar,
faller isär och jag bara vill gråta.
Dig som jag också får lyfta upp när du gråter och visar dig svag inför mig.

Jag vill kyssa dig när det regnar och krama dig när du inte orkar mer,
låta oss växa tillsammans.
Ta en dag i taget och ändå planera för framtiden. Ta varandras parti,
utforska, njuta, känna tillit, visa acceptans, respekt, ge vardagskomplimanger.
Fira varandras födelsedagar och namnsdagar, fira allt vi kan
bara för nöjet av att fira.
Vi ska kunna bråka, argumentera, älska och aldrig somna osams.

Men framförallt vill jag bli kär i dig som aldrig tar mig för givet
eller lämnar mig utanför, någon som står vid min sida,
alltid ställer upp och alltid finns där.
I dig som har dina åsikter, är stark och trygg, vågar gå sin egen väg.
Dig som har sett mina dåliga sidor och ändå älskar mig.

En dag, idag och Plantagen har hennes blommor.

En dag, idag.
Solen skiner och musiken spelar country ut ur stereohögtalarna.
Blommorna på Plantagen ska pryda hennes hem
i datorn finns boken hon borde skriva - för att bli fri, för att bli något.

Hon borde ha blivit förebilden för flera unga tjejer,
hon har haft tid, faktiskt flera år på sig att bygga upp något,
bli något annat än det där "ingenting" hon är idag.
Kärlek, barn, inkomster varje månad, plus på kontot - drömmar som hade kunnat vara verklighet.

Men hon har helt enkelt inte haft tid, för de senaste åren har hon agerat nickedocka.
Rest sig, ramlat och rest sig igen.
Själen är trött, tårarna spränger och inom sig skriker, vrålar hon ett avgrundsdjupt skri.
Musiken ljuder, men tystnaden av intet av livet av nuet av paniken av ångesten av tröttheten av ilskan av sorgen av hungern av längtan, bedövar och stänger av allt ljud i hennes omgivning. Stänger in stänger av
En dag, idag.